Sorg och många tankar
Det har varit en katastrofal tid. Och tankarna har snurrat hej vilt och spunnit iväg åt alla möjliga konstiga håll.
Det började förra helgen. Min kusin fick en stroke. Jag har en liten släkt så mina kusiner är mer som mina syskon. Vi har växt upp tillsammans. Det skiljer bara 7 år mellan äldsta och yngsta. De som bott söderut har tillbringat somrarna och en del andra lov här, eftersom de haft sin mormor morfar farmor farfar här.
Åter till kusinen det nu handlar om. Han tappade medvetandet direkt. Vaknade aldrig. Skadorna stora. Beslut togs om att respiratorn skulle stängas. Han somnade stilla in för en vecka sedan.
Jag har aldrig tidigare tagit ett dödsfall så hårt som nu. Kanske för att han var så ung. Kanske för att jag stod honom så nära. Kanske för att det skedde så plötsligt och oväntat. Kanske en kombination av allt.
Min dödsskräck grep tag om mig. Skuldkänslor för attjag mådde dåligt i min ångest. Ologiska tankar om allt möjligt.
Tankar om att man måste leva här och nu. Ta vara på livet. För man vet aldrig, i morgon kan det vara över. Men samtidigt se framåt och tro på att man kommer att få ett långt liv. Och fortsätta skapa förutsättningar för att kunna ha ett bra liv som gammal.
Sen fortsatte eländet. Jag är inte den som oroar mig i onödan.men när något allvarligt just hänt, och dessutom hela släkten oroar sig extra just för att det just hänt. Då väcks till och med min oro.
Min pappa skulle in på ett rutiningrepp. Ett ingeepp han dessutom gjort en gång tidigare. Men denna gång gick allt inte riktigt som det skulle. Han blev kvar på hjärtavdelningen, där man inte får använda mobil, så jag blev inte uppdaterad. Det var inte så allvarligt så personal ringde mig, utan man gick bara i ovetskap. Släkten ringer mig och frågar om jag vet nåt. Så tillslut ringer jag sjukhuset 20 mil bort för att få svar. Då fförst får jag veta att det inte blev bra, men är ingen fara längre. Nu är han flyttad till hemsjukhuset, men blir kvar några dagar. Han är gammal och sjuklig. Men när nån just har gått bort så orkar man inte hantera en till kris.
Det blev ett annorlunda inlägg. Men man vet aldrig vilka vägar livet ska ta. Man kan bara följa med.
